Den tredje punkarn av Arne Wikander

Boken kan beskrivas som en ”Berts dagbok” för vuxna där kriminalitet, alkoholmissbruk, droger och ultravåld beskrivs i mysiga ordalag. 

Spontant undrar man: Vad är nu detta? Ännu en trött rockbiografi av en semi-känd pudelrockare som drar sina värsta rövarhistorier från Sunset? Är det kanske tuppkamsversionen av skinheadnovellerna om den välekiperade antihjälten Joe Hawkins? Svaret är ingetdera.  

Efter en surrealistisk inledning landar vi i stockholmsförorten Bollmora. En gråsossig jantevärld som bara väntar på att något ska hända. Plötsligt händer något, punken kommer. Det blir snabbt allt för ett gäng ungdomar som slukar Pistols, Ebba Grön men även band i det breda begreppet som Devo och Throbbing Gristle. Gänget nöjer sig inte med att lyssna på musiken, punken ska levas.  

Jag gissar på att ”Den tredje punkarn” är en hälften fiktiv, hälften självupplevd berättelse av  författaren Arne Wikander, som i boken antar sitt punkalias Arne Container.   

Med risk att vara lika jävla o-punk som min svenskalärare som gav mig underkänt i poesi för att jag blandade stora och små bokstäver (efter att först ha sagt att ”i poesi finns det inga regler, man får skriva hur man vill”) så stör jag mig lite på bokens språkliga anarki. 

Jag antar att meningen är att det ska bidra till en allmän punk-känsla men jag känner ibland att avsaknaden av versaler, slang och stockholms-ändelser ger intrycket av att man befinner sig i en pilsnerfilm, alternativt läser ledarsidan i Svenska MAD.  

Summa summarum: köp och läs ”Den tredje punkarn”. Du kommer inte att ångra dig.

/Danne

Fotnot: Boken finns på adlibris